I sin memoarbok ger Donner sin läsare nya infallsvinklar, ett nytt sätt att se på den ålder han nu befinner sig i, nya minnen av människor han mött, platser han sett. Han skriver om offentlighetens tärande gift, om ensamhetskänslan som infinner sig då telefonerna slutar ringa. Men trots hotande depression och sjukdom, trots rädslan att aldrig mer kunna skriva, finns det en förunderlig vitalitet i den ständigt återkommande frågan: "Vem är jag?".